Britas Bokklubb

Hej alla, jag vill presentera er för Nina Solomin, kulturredaktör på tidningen Vi och radiopratare på SRs Konflikt.
Mellan 1996 och 1998, när Nina var i min ålder, bodde hon här i Williamsburg och skrev då den bok som jag läst två gånger förut och nu slukar ännu en gång: ok, amen.
Jag tycker ni ska beställa detta fascinerande 37-kronors(!)-reportage om New Yorks chassidrörelse så fort ni kan.
Eftersom jag är så uppe i boken känns det svårt att ge en rättvis beskrivning av stämningen här men jag kan berätta vad jag skrev till ma & pa om Tomas chassidincident härom dagen. Eller först måste jag nog dra lite runtomkring:

Chassider är i alla fall ultraortodoxa judar som känns igen på de höga hattarna och lockar vid tinningarna. Vad gäller karlarna, alltså. Kvinnorna är ett helt annat kapitel och bär vad som kan liknas vid en judisk variant av burkan - samma regler men i praktiken ser det helt olika ut.

Regel: Man får inte visa hår eller hud.
- Fine, säger muslimerna och drar på sig ett skynke.
- Fine, säger chassiderna och tar på sig piffiga, men långärmade, blusar, strumpbyxor och - såklart - peruk.
Det är alltså ok att visa hår, bara det är i polyester.

På fredagkvällarna ljuder ett larm över stadsdelen, inte helt olikt ett flyglarm, som påminner om att sabbaten börjat. Sen pågår sabbat ända till lördag kväll, och under detta dygn får inget arbete utföras och inga elektriska apparater manövreras.
Detta ledde till att Tomas i lördags blev uppraggad på gatan av en liten chassidisk pojke. Pojken ville att Tomas skulle följa med honom hem och väl där blev han uppmanad att slå på AC:n. Ett knapptryck, det var alles, sen kunde Tomas gå igen.
Lägenheten var full av människor (som för övrigt inte tog någon notis om Tomas närvaro), pojken visste precis vilken knapp som skulle tryckas på men det var alltså jobbigare att låtsas snubbla mot maskinens on-knapp än att ta med en vilt främmande tjugo-nånting-kille på nästan två meter till sitt hem.

Är så himla fascinerad.